Momofuku – David Chang och Peter Meehan

David Chang hade utbildat sig till kock i New York, arbetat hos Jean-Georges och bott i Tokyo när han 2004 öppnade en nudelbar med 27 platser på First Avenue i East Village. Namnet Momofuku betyder ungefär lyckopersika och är en blinkning till Momofuku Ando, mannen som uppfann snabbnudlarna.

Det som gjorde stället märkvärdigt var kombinationen. Han lagade med teknik hämtad rakt ur trestjärniga kök men serverade den billigt, på barstolar, med hög musik och utan bordsduk. I dag låter det som en beskrivning av varannan restaurang i vilken storstad som helst. År 2004 fanns det inte, och att det finns nu beror i stor utsträckning på honom.

Boken dokumenterar de åren. Här finns ramenbuljongen som tar flera dagar, kimchin och inläggningarna, bo ssäm som är en hel fläskbog till ett helt sällskap, och framför allt bullarna. Momofukus fläskbulle med hoisin, gurka och salladslök serveras i dag i varje större stad, ofta av folk som aldrig hört talas om restaurangen. Har du ätit en sådan har du ätit hans arbete.

Efterrätterna är Christina Tosis. Hon drev konditoridelen och startade Milk Bar därifrån, så även den delen har fått ett eget liv.

Medförfattare är Peter Meehan, då matkritiker på New York Times, och det märks på att texten går att läsa rakt igenom utan att man lagar något alls.

Format: Inbunden
Antal sidor: 304
Språk: Engelska
Först utgiven: 2009

The Kitchen Labs Utvalda

Bourdain hade redan gjort matskrivandet personligt, men kokboken var en annan sak. Den var en manual. Recept, mängder, auktoritet, ingen som talade.

Chang skrev i första person. Han svor, tvivlade, redovisade rätter han inte fått till och var öppet obekväm med delar av den värld han själv verkade i. Peter Meehan var journalist och inte spökskrivare, vilket gjorde att konflikterna fick stå kvar i texten i stället för att putsas bort.

Efter den här boken kunde en kokbok låta som en människa. Nästan varje receptbok med en berättande röst det senaste decenniet går att spåra hit.

Recepten är däremot krävande. Det ledigare tonläget gäller texten, inte arbetet.